Tillbaka

Håkan Hellström:

"Jag behöver inte
vråla för att folk ska
lyssna på mig"

När Håkan Hellström släpper nytt album går det som en djungeltrumma genom musiksverige. På kultursidor, nattbussar och skolgårdar särskådas varenda nyans och nya skivan “Du gamla du fria” är inget undantag. Spotify träffade mannen med alla svaren, eller åtminstone några, i hemstaden Göteborg.

I somras gjorde Håkan två utsålda spelningar på Ullevi som båda slog nordiska publikrekord (den tidigare rekordinnehavaren var Håkan själv och hans konsert på samma arena 2014). Aftonbladet publicerade två recensioner där den ena rubriken löd "Det här kan Håkan aldrig överträffa" och den andra "Håkan lyckas överträffa sig själv". Det säger något om de skyhöga förväntningarna som Håkan ständigt väcker och infriar, men i en position som skulle ge vem som helst prestationsångest deluxe har Håkan fötterna på jorden. Minst sagt.

- Jag vet ju hur det är att gå på Ullevi, det är ju ett självgående party. Artisten är helt sekundär. Den publiken alltså… Jag hade kunnat slinka ut rätt tidigt under spelningen och de hade fortsatt sjunga med i låtarna. De hade fått en första klassens upplevelse ändå, utan mig. Då är det ett bra party och det är så en riktigt bra spelning ska vara, att man är inte den som håller dirigentpinnen.

Nu har det gått några månader sedan de ljumna junikvällarna på Ullevi och Håkan Hellström har precis släppt sitt åttonde studioalbum “Du gamla du fria”. En titel och framför allt ett omslag som för tankarna till en värld som värker. Illustratören Jan Lööf har målat upp en fantasi där djuren är överordnade och ska se artisten Håkan Hellström uppträda på operan. Språkröret tillika lejonet Leo XII förklarar: “våra gränser är som sagt öppna för alla med undantag för svenskar! Men låt oss i djurvärlden rucka på våra principer för en gångs skull. Vi vill höra musik från Göteborg”.

– Det sköna när man gör låtar är att man inte behöver förklara sig. En politiker kan ju aldrig hålla på och flumma såhär, vara otydlig och poetisk. Det går ju åt helvete för dem då. ”Vafan menar du? Vi vill ha svar!”. Men som låtskrivare behöver man inte stå till svars. Det är grymt, den perfekta sysselsättningen för någon som bara glider runt. Jag har såklart tänkt i hundra varv och jag har kanske två idéer om varför albumet heter “Du gamla du fria”, men det är hemligt.

Överhuvudtaget säger sig Håkan inte ha något egentligt budskap med sina album (“jag vill bara få folk att digga”), men det finns ett sätt som de två senaste skivorna utmärker sig på. Kastratvrålet från Västra Frölunda har plötsligt klivit ner x antal tonarter och decibelsnäpp i sin sång. De tyngdlagstrotsande, till viss del karaktäristiska utropen ersätts nu ofta av mörka tonlägen och viskningar.

– När jag var yngre tänkte jag “det är nog bäst att jag tar i så att jag hörs genom radiobruset”, jag vrålade och la alla tonarter jättehögt. Så högt att jag inte kunde ta tonerna, och då fick jag den här stämpeln som falsksångare. Men det var för att jag ville nå över alla andra, jag ville hoppa över 2,42. Det blev ett lite skevt språng. Nuförtiden känner jag dels inte att jag behöver vråla för att folk ska lyssna på mig, dels orkar jag inte fysiskt ta i så mycket med min kropp. Jag är lite tröttare och äldre och orkar inte heller lyssna på någon som vrålar hela tiden.

– Större delen av skivan är nästan viskande sång för jag njuter inte av att trycka på längre, det känns nästan som blodkärl spricker i hjärnan. Men live är det sådan extas så då ligger jag däruppe igen. Då är det mer som en slags desperation, en spark mot åldrandet och döden egentligen. Jag ser alla ungdomar där framme och vill bara vara med dem i extasen. Då gör det inget om man går under i morrn.

"Jag har gjort massor av spelningar där det bara har stått en gubbe med sin hund"

Nuförtiden spelar Håkan på utsålda arenor, men sitt allra första scenframträdande skedde i en trädgård iklädd gyllene skor.

– Första gången jag stod framför publik och försökte leverera en känsla var när vi dansade till bröderna Herrey i olika trädgårdar. Jag gillade Herreys väldigt mycket och vi dansade inför släkten till en av killarna i bandet. Efter uppträdandet gick vi bakom planket och då sa de ”Håkan, du har gylfen öppen”. Då brast jag i gråt naturligtvis. Det var den första sceniska upplevelsen. Förnedring och gråt.

Vilken Herrey-brorsa var du?
– Jag var Louis Herrey. Han började tydligen jobba i bamba sedan på Schillerska gymnasiet. Jag var alltid nyfiken på vad han gjorde där och hur han såg ut, så jag fick dra mig för att inte gå dit och låtsas vara elev på skolan. Grymt ändå. Det kanske finns en bamba-karriär för Hellström också i framtiden.

Vad är det du kickar mest på när du spelar live?
– Musiken. Jag är inte så beroende av att det är folk framför scen, det har inte bekommit mig så mycket om det är 200 eller 2000 människor. Jag har gjort massor av spelningar där det bara har stått en gubbe med sin hund och jag märker knappt att det saknas folk. Jag går in i musiken, blundar, upplever låtarna och har det fint med kompisarna i bandet. Det är en bonus såklart om det är folk där, men det är inte nödvändigt. För mig är det lika mycket spelningar när vi är i replokalen för vi är med musiken.

Vad lyssnar du på för nutida musik?
– Jag lyssnar på allt som kommer. Musiken nu är jävligt finurlig alltså, det blippas och bloppas. Det är väldigt komplex musik och otroligt innovativ, jag vet inte när musiken var så konstnärlig och utan gränser senast. Jag tror aldrig att den har varit så respektlös mot formen, jag skulle nog säga att musiken som görs nu är den bästa någonsin ur det perspektivet. Där vill jag vara. Men jag hänger inte med i den och kan namn på artister och så. Det är mycket bra grejer som kommer i Sverige och jag är otroligt imponerad av vad folk gör nu, inom hiphop till exempel. Jag tycker att ungdomarna nu är fantastiska. Silvana Imam och Mouthe är grymma exempelvis.

Du släppte ditt debutalbum för 16 år sedan, vad skulle du vilja hälsa till dig själv på den releasedagen?
– “Du tror att det bara är den här hösten och de här tio spelningarna, men du kommer att hålla på om 16 år också. Det kommer inte va över för dig”. Då skulle jag ha blivit glad. Det trodde jag inte då.

Vad gör du om 16 år från och med idag?
– Håller på med det här. Jag hoppas att jag får göra detta in i det sista, tills jag rullas in med rullstol på scen. Sjunga med en sådan metallgrej som man har mot halsen när stämbanden har fått opereras bort. Lasse Dahlquist gjorde ju det på sin allra sista spelning. På Liseberg ropade konferenciern ”Lasse Dahlquist, mina damer och herrar!”, så kom han in och hade tyvärr en sådan metallgrej, han rökte mycket pipa och hade fått problem. När han kom fram till micken blev det rundgång och det lät som anfallande fiskmåsar. Han fick fly av scenen. Men de där fiskmåsarna passade ju rätt bra när det var på Västkusten. Det var ett passande slut kan jag tycka, han borde inte ha sörjt över den sortin. Precis så skulle jag vilja sluta. Anfallen av inbillade fiskmåsar.

Av: Sophia Olofsson